Gör egna odlingskrukor

Det råder fullfjädrad sticklingsäsong hos Husmodern, och förkultiveringskärlen går åt på löpande band. De där små plastkrukorna som man sätter frön och annat i kommer jag aldrig ihåg att köpa, därför har jag knåpat fram ett sätt att göra egna på ett billigare och mer miljövänligt sätt, nämligen av tidningspapper.

När sticklingarna förvandlats till egna små plantindivider är det bara att peta loss gummisnodden och stoppa hela pappersbyttan rakt ner i blomjorden i trädgården eller balkonglådan.


Du behöver: 
Tidningspapper
Gummiband
En konservburk eller annat kärl med raka kanter att forma papperskopparna med.
Sax
Planteringsjord
Fat alternativt krukor/muggar att maskera papperskopparna i.




Rulla in konservburken i tidningspappret.

Vik pappret så tätt du kan över botten av konservburken medan du rullar.

Vik ner pappret som sticker upp över kanten på konservburken som om du skalar en banan. Ta saxen till hjälp för att få loss flikar av pappersstruten. Hela överkanten på burken måste vara fri för att du ska kunna ta loss den sen.

Sätt ett gummiband runt mitten av burken och tryck till botten mot ett hårt underlag så att papperskoppen blir stadig.

Lyft ut konservburken från pappret.

Ta-daa! En papperskopp! Ställ på ett fat eller i en kruka/mugg.

Fyll på med jord och pilla ner din stickling. (Eller så dina frön om det är förkultivering du ägnar dig åt.)

Vattna rakt ner i papperskoppen och hitta en lämplig plats på fönsterbrädan. Här syns också en större stickling i en papperskopp som jag maskerat i en Starbucksmugg.

Fira din bravad med en öl. Glöm inte att skåla med sticklingarna!

Kamouflerad kom-ihåg-hjälp

Den där inköpslistan sitter ju bra på kylskåpsdörren när du redan hunnit trassla loss en kundvagn och skrida in på Maxi innan du kommer ihåg den, eller hur?

Jag har maskerat en snygg kom-ihåg-tavla från Indiska bland tavlorna i hallen. Därmed är det nästan omöjligt att missa påminnelsen om det livsviktiga hårsprayet på vägen ut ur huset.

Ett snabbt klick med iphone-kameran så följer kom-ihåg-listan med i fickan. Easy-peasy!

(Om man inte ska storhandla, då får man nog borra upp en hel klassrumstavla i hallen, alternativt faktiskt försöka komma ihåg att ta med sig en gammal hederlig papperslista.)


Kappsäck full av sånger

Har man en miljard stuvbitar i miniformat och ett par timmar att slå ihjäl kan man snickra ihop en sångpåse. Det är helt enkelt en tygpåse i vilken man stoppar leksaker och mjukisdjur som representerar olika sånger. När det vankas lektajm får barnet välja en figur, och så sjunger man tillsammans den låt som den lilla godingen valt ut. Med tidens gilla gång kan man fylla på påsen med nya leksaker som det går att sjunga om.

Bokstäverna på påsen har jag ritat med pennorna Promarker som finns på Classe (svindyra tyvärr, 250 spänn för en uppsättning) och ska hålla på alla möjliga underlag, men jag är ändå skeptisk till om färgerna håller för en tvätt. Jag lät bli att rita på leksakerna eftersom mitt sunda förnuft säger mig att färgen kanske inte heller är så nyttig för små knattar att suga i sig.


Jag ska redan nu poängtera att jag inte på något sätt är först med den här idén, den finns till och med i kommersiellt format, men det blir ju riktigt personligt och kul när man själv får länsa leksaksskåpet / tyglådan och utforma sin egen lilla repertoar.



En enkel ögla fastsydd baktill på påsen förenklar förvaringsmöjligheterna.


Eftersom jag är en mor som valt att ta saker som de kommer så har jag ingen aning om när barn förstår tjusningen med sång eller kan sjunga med själva. Så mycket vet jag i alla fall att Selma inte är där riktigt ännu, men eftersom jag även är världens ivrigaste människa vill jag ju börja leka med den på en gång, så min första sångpåse för följa med som gåva till två små gossar på 3 år respektive 10 månader på playdate imorgon. Då kanske jag får en fingervisning om vilken ålder som passar bäst. Men för säkerhets skull har jag försökt att verkligen sy fast alla bitar lite extra hårt så att de tål att gnagas på och dras i.



Påsen stängs med en dragsko. Det är knutar i ändarna på snöret så att knappen inte kan lossna. Men för säkerhets skull är knappen enorm så att den inte kan fastna i små barnhalsar. 

Påsen stängs med en vanlig dragskolösning som jag pillade ihop med en överbliven reservknapp från en jacka. (Kolla på tvättlapparna inne i dina ytterkläder, där sitter ofta stora reservknappar fastsydda.) På baksidan av påsen har jag sytt fast en enkel ögla om man vill kunna hänga upp påsen på en krok.

Ska man ge bort påsen kan det vara bra att skriva ner alla låttexterna och skicka med ifall att mottagaren inte kan dem utantill.

Ja, ni kan ju kanske gissa er till vilka låtar jag haft i åtanke av att kika på bilden där allt från blommig falukorv till en anatomiskt korrekt spindel finns med. :)

Maken var inte så sugen på att sjunga, så jag får be att återkomma med en recension efter morgondagens playdate med lite yngre människor.

Tjillevipp!

Bumbofeber



I förra veckan erbjöd min rara granne mig att komma förbi med Selma för att testa om deras så kallade Bumbo-stol skulle kunna vara något för min lilla madame. Hon avskyr nämligen att ligga på mage, så jag vill ha ett alternativ till babysittern för att hon inte ska bli platt i bakhuvudet.

Men shoppingdjävulen slog klorna i mig i samma sekund som mammapengen skramlade in på kontot, så jag kanske råkade skippa det där med att prova först.

I stället fick jag feeling, stoppade jag ner barn och plånbok i vagnen och Formel1-spurtade till närmsta barnbutiken där jag störtshoppade en Bumbostol med samma frenesi som resenärerna på Rigafärjan gör våghalsiga Indiana Jones-rullningar under taxfree-butikens järngardin med famnen full av Baileysflaskor när stängningsdags nalkas. 

Väl hemma igen från barnbutiken slet jag upp förpackningen, tryckte jag ner Selma i Bumbon och lutade mig storögt fram för att se denna mirkaelstol in action. Det tog inte många sekunder innan jag insåg att mitt stackars barn satt och led i sin formpressade skumgummifåtölj. Hon är nämligen alldeles för liten för den, eller snarare för ostadig i nacken än så länge. Snacka om utebliven payoff efter mammas panikshopping. 

Men det löser sig. Än så länge är min älsklings lilla knopp fortfarande befriad från platta ytor så hon kan lugnt ligga kvar och vippa i sin babysitter tills nacken är Bumbo-safe.

Så här fröjdligt skulle det se ut tänkte jag.

Ägget är klokare än hönan

Så säger alltid min mamma när jag lyckats upplysa henne om något hon inte visste innan, och före min tid sa min mormor likadant till henne. Selma är blott tre månader gammal, men traditionen lever redan vidare. Innan hon ens kan prata har hon lärt mig massor av saker jag inte hade en aning om innan, inte minst om mig själv.

Det är häpnadsväckande hur intensivt livslärdomarna haglar över en när man blir förälder.
Här är några av de många insikter jag hunnit göra under min älskade dotters än så länge rätt korta liv;

1. Talesättet "var sak på sin plats" har aldrig varit viktigare i livet än nu. 
För bara tre månader sen gick en stor del av min vardag ut på att knöla ner osorterad tvätt i byrålådorna för att morgonen därpå vräka ur allting på sängen i jakt på ett par hela strumpbyxor. Mobilladdaren kunde ligga i en handväska medan bankkortet satt fastkilat mellan två soffdynor och favvo-bh:n trängdes på köksbordet med julgransmattan som jag skulle slängt in i förrådet för två månader sen. (Don't ask...)

Idag är det fullständigt OTÄNKBART att inte ha rena kräktrasor strategiskt utplacerade i lägenheten, koka nappar varje kväll eller blanda urvuxna sparkdräkter med kläderna som för tillfället är i rätt storlek. Hur blev det så? Helt automatiskt skulle jag säga. Bebislivet är tillräckligt utmattande som det är. Varje knep som kan minska kvoten av skrik alternativt öka kvoten av sömn är guld värt.

2. Den som väcker min bebis ska döööööö!!!!!!
Min bebis hade kolik sina 2,5 första månader och skrek så fönsterrutorna skallrade bara man tittade på henne. Behöver jag säga mer? Nej, det behöver jag inte, men för säkerhets skull vill jag bara tillägga att under den värsta perioden hade jag ont i tänderna varje kväll när jag äntligen fick stupa i säng efter att omedvetet ha tryckt ihop käkarna under hela den skrikiga dagen. Att väcka kotten för att hennes farbror skulle få hålla henne var ett sånt där misstag man bara gör en gång i livet.

3. Vad lite sömn man klarar sig på! 
Varifrån kommer orken att vysja, tvätta rumpa, vagga och diska nappflaskor och passa tiden till BVC när man sovit sammanlagt tre av de senaste 40 timmarna? Detta om något måste vara den dära urmoderskraften.

4. Jag kommer aldrig någonsin att sluta oroa mig för mitt barn. 
Såhär i livets början kan det handla om precis vad som helst - tänk om hon får RS? Får hon verkligen i sig tillräckligt med mat? Är hon inte lite för varmt klädd?
Är hon inte lite för kallt klädd?

Skriker hon oroar jag mig för det, är hon tyst oroar jag mig lik förbannat, för då kanske plötslig spädbarnsdöd slagit till medan jag suttit i godan ro och göttat mig med en kopp kaffe i rummet bredvid. Och även om varje besök på BVC hittills visat att hon mår bra och är helt normal så kan jag inte nöja mig med det, för tänk om hon blir mobbad i skolan/ går vilse på språkresan i London/ blir Sverigedemokrat?

Det var nog först för två eller tre år sen som min egen mamma sa att "nu kan jag sluta oroa mig för dig, för nu tror jag att du klarar dig". Det vill säga först efter ett kvarts sekel! Förmodligen ljög hon också, min ädla mor.

5. Heja färdigmaten!
Under hela mitt PS-liv (Pre Selma) kan man räkna de gånger jag köpt frysta, färdiga rätter på ena handens fingrar. När jag precis flyttat hemifrån levde jag på så obegripligt lite pengar att jag helt enkelt inte kunde ägna mig den "lyxen". Storpack med pasta, konserver, hela säckar potatis och dylikt var min melodi på den tiden.

När jag så småningom fick råd att välja lite mer fritt i matbutiken såg jag inte riktigt meningen med att köpa fabrikstillverkad spenatpaj när jag hade all tid i världen att göra egen dito utan tillsatser och färgämnen. Dessutom dignar inte direkt frysdisken av vegetariska färdigrätter.

Som ni säkert redan gissat är min inställning till Felix tillsatsspäckade medelhavspaj totalt diametral idag. Min lilla ängel sover mycket på dagarna, dessvärre aldrig längre än max 40 minuter i sträck. Pardon my french, men inte fan ställer jag mig och knådar pajskal när jag vet att jag inte ens kommer hinna mosa ut det i formen förrän det är lek/bajs/mat-dags igen. Däremot sänder jag en tyst bön av tacksamhet till herr Felix när jag öppnar frysen och hittar en delikat fiskgratäng som kan guppa omkring i min mage fyra minuter senare.

Jag känner mig dum som faktiskt sett lite ner på färdigmatsdisken istället för att fatta dess enorma vardagsnytta under vissa perioder i livet. Att det sen kan bli fryst mozzarellapizza tre dagar på raken bryr jag mig inte ett smack om så länge jag hinner få i mig någon slags varm föda över huvud taget varje dag.

Oj oj, det finns så många fler lärdomar på lager, men de får hinnas med någon annan gång.

Natti!

Världens bästa lärare i full färd med att äta upp mammas näsa.

Amen vad fan...

Visst – jag gillar att laga mat, men jag gillar ännu mer att käka upp maten efteråt. I dag blev jag snuvad på den konfekten.

Jag hann så långt som till att jag precis skulle tjoffa in min lasagne (gjord av Knorr-mix) i ugnen när jag kände en illavarslande doft från formen. Då som först upptäckte jag den smaskiga detaljen baconfett som gömde sig långt ner i ingredienslistan. När man gör lasagne from scratch använder man inte bacon. Varför i helvete skulle jag vilja göra en baconlasagne när jag köper en quick-fix-lasagne? Och varför i halva Helsinki kan Knorr inte tydligt märka sina förpackningar på omslaget om de så sjukt gärna vill trycka ner döda grisar i sina pulvermixar?

Gaah! Jag som var så hungrig. Att hela mitt sojafärsförråd gick åt gjorde ju inte saken bättre. Nu får maken, som endast är hobbyvegetarian, smaska grislasagne i tre dar istället. Själv tröståt jag nougatfyllda vetepuffar med mjölk till middag eftersom jag tyckte så synd om mig själv.

Nu är Knorrs lasagnemix fetbannad från mitt skafferi. Och i ärlighetens namn hade det ju faktiskt tagit precis lika lång tid att vispa ihop en egen bechamelsås istället för att använda mix.

Nåja. Dagens lärdom: Att man ska tillsätta färs själv betyder inte nödvändigtvis att maten blir vegetarisk. Läs innehållsförteckningen med hökblick om du inte gillar svinpuré på tallriken!

Buuuuu för Knorrs baconlasagne!

Positivt tänkande

Man tröttnar snabbt på sitt eget gnäll över samma saker om och om igen. Därför jobbar jag just nu stenhårt på att hitta något positivt med varje jobbigt vardagsbekymmer. Några exempel:

"Buhu, vårt badrum är så himla trångt!" Ja, MEN - hade det inte varit så tajt hade jag inte kunnat sortera kläder och fylla tvättmaskinen medan jag slår en drill i toaletten. (Obs - ej skämt!)

"Buhu, det är så mycket trafik runt vårt hus." Ja, MEN - just trafikbuller tycks vara den perfekta medicinen mot bebbens svårigheter att komma till ro när det vankas tupplur mitt på dagen. På med mössan och ut med vagnen på balkongen - bebben sover innan man hinner säga "genomfartsled". Och eftersom vi bor så ruskigt högt upp vill jag tänka att det inte kan vara sååå mycket avgaser i luften på balkongen.

"Buhu, min katt hårar så mycket överallt." Ja, MEN - hon hade faktiskt varit riktigt ful och ogosig utan päls.

"Buhu, det blir ju aldrig vår någon gång." Ja, MEN - så länge det är kyligt om kvällarna finns ännu tid att göra den där avfrostningen av frysen som inte blivit gjord sen förra vintern.

"Buhu, mitt barn kräver all min uppmärksamhet dygnet runt." Ja, MEN - eftersom jag aldrig hinner äta är alla gravidkilon redan borta. Hm.. på tal om det finns det ju faktiskt ingen ursäkt längre att inte ta itu med en välbehövlig garderobsresning. Buhu, nu blev jag less igen...

En smet - två sorters kakor!

Jag gillar att baka men kan inte påstå att jag skulle kunna vispa ihop sju sorters kakor ståendes på huvudet precis. Däremot tycker jag om att finslipa de få recept jag har i min repertoar - smaker och färger byts ut, former och tillbehör varieras.

Min allra senaste upptäckt gjorde jag härom veckan när jag bakade kärleksmums till bebbens kommande dop. (Ja, kärleksmums går hur fint som helst att frysa in ett par veckor i förväg!)

Det har alltid svidit en smula i mitt fattigmanshjärta när jag skurit bort rejäla kantbitar för att få jämna och snygga kakkvadrater. (Dessutom räcker aldrig glasyren tillräckligt långt ut tycker jag.) Men det finns ingen anledning att kasta bort kanterna! Försök istället skära loss dem i så stora bitar som möjligt och låt torka på ett fat över natten. Nästa dag har du en hel kakburk full av mumsiga chokladskorpor att snaska på till aftonteet. Eftersom det blir torra kakor håller de sig länge i skafferiet som nödfika att bjuda på vid oväntat besök. Och om jag får säga det själv så ser det nästan ut som att man avsiktligt bakat chokladskorpor.


Bild på kärleksmumsen med hjärtströssel i milda bebisfärger kommer väl upp lagom till dopet när jag ska packa upp dem :)

Ljuddämpande tvål

När en kolikbebis ska försöka komma till ro efter en hel, härlig dag med skrik är en knarrande dörr till sängkammaren det sista man behöver. Lösning? Nej, du behöver inte byta ut dörren mot ett ljudlöst fransdraperi. Min fiffiga lösning stavas tvål. Alltså som i en hård tvålkaka, inte någon flytande variant.

Steg 1: Identifiera exakt var knarret sitter.
I mitt fall beror knarret på att undersidan av dörren sitter åt lite för trångt mot tröskeln när den stängs. Öppna och stäng dörren sakta och försök lyssna dig till var det är tajt.

Steg 2: Tvåla bort knarret! Gnugga tvålen direkt på den trånga delen av dörren lite i taget tills du kan stänga dörren ljudlöst.

Lider du även av gnisslande gångjärn så löses det enkelt med ett par droppar vanlig matolja.

I min gamla 60-talslägenhet besväras jag också av ett vansinnigt knarrande golv, och det har jag inte hittat någon bra lösning på ännu, men ett generellt plåster på såret mot all form av oljud är att pynta sitt hem med textilier eftersom de absorberar ljud. Ju tjockare tyg desto mer ljuddämpning, så fram med ryamattorna och glöm inte väggarna - ett stycke tyg uppspänt på en träram kan bli en riktigt tjusig - och funktionell - tavla.


Husmodern tillbaka - nu som riktig moder!

Hej på er pojkar och flickor! Husmodern är äntligen tillbaka i bloggosfären efter 1,5 år där livet helt enkelt kom i vägen. Jag har bytt jobb, flyttat tvärs över stan, skaffat bil, traskat runt sex dagar i Barcelona och gått till tandläkaren. Men den allra största nyheten får jag nog säga är att husmodern faktiskt har blivit en riktig moder! För snart 10 veckor sedan kom den lilla husdottern Selma till världen, och tillvaron har inte varit sig lik sen dess.

Sömn, fritidsintressen, romantik, löpning och socialt umgänge är bara att glömma dessa dagar, men livet med en mjuk liten spädis har sina tjusningar - inte minst för att man per automatik får svart bälte i husmorslära av att improvisera sig igenom en dag i taget i en upp-och-ner-vänd vardag där middagen ibland får bestå av en näve nötter i amningsvrån och där man ibland befinner sig en timmes kommunal resväg hemifrån med ett nerbajsat, vrålhungrigt barn i famnen.

Så håll i hatten, rulla papiljotterna, sätt på spisplattan osv så kör vi! Jag hoppas kunna bjuda på massor av nyttigheter, humor och inte att förglömma -mörka bekännelser som jag hittills ganska omotiverat utlovar i min banner.

Kram!

/the housemother