Så säger alltid min mamma när jag lyckats upplysa henne om något hon inte visste innan, och före min tid sa min mormor likadant till henne. Selma är blott tre månader gammal, men traditionen lever redan vidare. Innan hon ens kan prata har hon lärt mig massor av saker jag inte hade en aning om innan, inte minst om mig själv.
Det är häpnadsväckande hur intensivt livslärdomarna haglar över en när man blir förälder.
Här är några av de många insikter jag hunnit göra under min älskade dotters än så länge rätt korta liv;
1. Talesättet "var sak på sin plats" har aldrig varit viktigare i livet än nu.
För bara tre månader sen gick en stor del av min vardag ut på att knöla ner osorterad tvätt i byrålådorna för att morgonen därpå vräka ur allting på sängen i jakt på ett par hela strumpbyxor. Mobilladdaren kunde ligga i en handväska medan bankkortet satt fastkilat mellan två soffdynor och favvo-bh:n trängdes på köksbordet med julgransmattan som jag skulle slängt in i förrådet för två månader sen. (Don't ask...)
Idag är det fullständigt OTÄNKBART att inte ha rena kräktrasor strategiskt utplacerade i lägenheten, koka nappar varje kväll eller blanda urvuxna sparkdräkter med kläderna som för tillfället är i rätt storlek. Hur blev det så? Helt automatiskt skulle jag säga. Bebislivet är tillräckligt utmattande som det är. Varje knep som kan minska kvoten av skrik alternativt öka kvoten av sömn är guld värt.
2. Den som väcker min bebis ska döööööö!!!!!!
Min bebis hade kolik sina 2,5 första månader och skrek så fönsterrutorna skallrade bara man tittade på henne. Behöver jag säga mer? Nej, det behöver jag inte, men för säkerhets skull vill jag bara tillägga att under den värsta perioden hade jag ont i tänderna varje kväll när jag äntligen fick stupa i säng efter att omedvetet ha tryckt ihop käkarna under hela den skrikiga dagen. Att väcka kotten för att hennes farbror skulle få hålla henne var ett sånt där misstag man bara gör en gång i livet.
3. Vad lite sömn man klarar sig på!
Varifrån kommer orken att vysja, tvätta rumpa, vagga och diska nappflaskor och passa tiden till BVC när man sovit sammanlagt tre av de senaste 40 timmarna? Detta om något måste vara den dära urmoderskraften.
4. Jag kommer aldrig någonsin att sluta oroa mig för mitt barn.
Såhär i livets början kan det handla om precis vad som helst - tänk om hon får RS? Får hon verkligen i sig tillräckligt med mat? Är hon inte lite för varmt klädd?
Är hon inte lite för kallt klädd?
Skriker hon oroar jag mig för det, är hon tyst oroar jag mig lik förbannat, för då kanske plötslig spädbarnsdöd slagit till medan jag suttit i godan ro och göttat mig med en kopp kaffe i rummet bredvid. Och även om varje besök på BVC hittills visat att hon mår bra och är helt normal så kan jag inte nöja mig med det, för tänk om hon blir mobbad i skolan/ går vilse på språkresan i London/ blir Sverigedemokrat?
Det var nog först för två eller tre år sen som min egen mamma sa att "nu kan jag sluta oroa mig för dig, för nu tror jag att du klarar dig". Det vill säga först efter ett kvarts sekel! Förmodligen ljög hon också, min ädla mor.
5. Heja färdigmaten!
Under hela mitt PS-liv (Pre Selma) kan man räkna de gånger jag köpt frysta, färdiga rätter på ena handens fingrar. När jag precis flyttat hemifrån levde jag på så obegripligt lite pengar att jag helt enkelt inte kunde ägna mig den "lyxen". Storpack med pasta, konserver, hela säckar potatis och dylikt var min melodi på den tiden.
När jag så småningom fick råd att välja lite mer fritt i matbutiken såg jag inte riktigt meningen med att köpa fabrikstillverkad spenatpaj när jag hade all tid i världen att göra egen dito utan tillsatser och färgämnen. Dessutom dignar inte direkt frysdisken av vegetariska färdigrätter.
Som ni säkert redan gissat är min inställning till Felix tillsatsspäckade medelhavspaj totalt diametral idag. Min lilla ängel sover mycket på dagarna, dessvärre aldrig längre än max 40 minuter i sträck. Pardon my french, men inte fan ställer jag mig och knådar pajskal när jag vet att jag inte ens kommer hinna mosa ut det i formen förrän det är lek/bajs/mat-dags igen. Däremot sänder jag en tyst bön av tacksamhet till herr Felix när jag öppnar frysen och hittar en delikat fiskgratäng som kan guppa omkring i min mage fyra minuter senare.
Jag känner mig dum som faktiskt sett lite ner på färdigmatsdisken istället för att fatta dess enorma vardagsnytta under vissa perioder i livet. Att det sen kan bli fryst mozzarellapizza tre dagar på raken bryr jag mig inte ett smack om så länge jag hinner få i mig någon slags varm föda över huvud taget varje dag.
Oj oj, det finns så många fler lärdomar på lager, men de får hinnas med någon annan gång.
Natti!
 |
| Världens bästa lärare i full färd med att äta upp mammas näsa. |
Inlägg
